Mitt lättare liv

Idag har jag haft en "ful och feldag", detta är en dag när jag helt enkelt känner mig ful och fel oavsett vad jag gör. Dessa dagar var mycket mer vanligt förekommande för något år sedan när jag mådde sämre än jag gör idag. Att jag har dem mer sällan nu är jag väldigt tacksam för, dock önskar jag att jag slapp dem överhuvudtaget.

 

Genom åren har jag alltid tryckt ner mig själv och fortsatt att intala mig det som mobbarna alltid skrev efter mig/kallade mig under mina år i skolan. När jag gick i terapi försökte psykologen alltid få mig att förstå att jag inte längre är mobbad av någon annan än mig själv.

 

Jag har aldrig levt i nuet utan alltid både i dåtiden och i framtiden. I dåtiden på det sättet att jag fortsatte älta det jag fick höra dagligen i skolan och trycka ner mig själv pga det och i framtiden för att jag alltid har tänkt att bara jag går ner i vikt/bara jag träffar en kille/bara jag får det där jobbet/åker på den där resa...ja ni fattar så kommer jag bli lycklig. Egentligen stannade jag aldrig upp och såg på hur jag hade det just nu.

 

Att vara stor blev lite min grej (iaf i mitt huvud). Jag har alltid hatat att vara stor och tjock men samtidigt inte kunnat stoppa mig själv från att göra mig ännu större. Min psykolog sa att det var för att jag var rädd för att visa vem jag verkligen är, därför tröståt jag för att bli större och med min storlek skydda mig från omvärlden. Det kanske låter löjligt nu när jag skriver det men jag har insett att det var så. Mitt fett funkade som mina skyddsmurar.

 

På en "ful och feldag" tänkte jag ofta många mörka tankar och fantiserade om att jag råkade ut för hemska saker. Jag undrade om någon skulle sakna mig om jag försvann, för visst skulle världen vara bättre än fula mig??? Men som tur va kom jag alltid fram till att det fanns folk som definitivt skulle sakna mig. Min underbara familj t.ex med mina föräldrar i spetsen som alltid har stöttat mig och som har fått trösta mig oräkneliga gånger när jag mått dåligt genom åren. Dem har jag allt att tacka för!!

 

Idag ser mitt liv lite annorlunda ut som tur är. Jag kan som sagt fortfarande ha dessa dagar och det är långt i från alla dagar jag mår bra but I'm getting there =) Trots att jag har en sån dag idag så vet jag nu att mitt liv är bra. Jag mår mycket bättre efter min terapi och jag känner mig starkare i mig själv.

 

När jag tidigare har försökt gå ner i vikt har jag misslyckats och gått upp massa igen och jag tror att det beror på att jag själv ser mig som en tjockis och inte som en smalis. Jag trodde också att om jag bara blev smal skulle jag möta the man of my dreams....men för att möta honom behövde jag faktiskt inte bli smal =) Kanske är det vetskapen att han älskar mig precis som jag är nu som gör att jag själv känner mig redo för att släppa de där fettmurarna jag har byggt upp runt mig och bli den bästa versionen av Therése jag kan bli. Jag hoppas så innerligt att jag lyckas denna gång.

 

Hittade förresten äntligen en gammal bild på mig där jag kan tänka mig att jag väger ungefär så mycket som nu är min målvikt: