Jag är sockerberoende
Hej mitt namn är Therése och jag är sockerberoende...ibland önskar jag att det fanns ett AS (Anonyma Sockerberoende) att gå till för att få hjälp med mitt beroende. Att vara beroende av socker påverkar mig varje dag och det är inget som är lätt att leva med...hjärnan kräver socker och hittar på att min kropp behöver det vilket gör att kroppen lyder och det resulterar i att jag äter det.
Jag har ett tag funderat på om jag ska våga skriva om detta för det är något som skapar en extrem ångest hos mig och som gör att jag mår dåligt. Jag har på många sätt försökt vänja mig av med socker och bli av med mitt beroende men det funkar ett tag och sen faller jag dit igen. Genom åren har jag provat allt från olika kromtabletter till bantningspiller till substitut som sötningsmedel till att helt försöka lägga av med socker men det funkar ett tag och så är jag tillbaka i gamla spår igen.
I somras när vi körde Fitnessfighten så åt jag godis kanske 2-3ggr på den månaden och det va förvånansvärt lätt att låta bli socker då. Jag kände varken sug eller abstiens och tyckte inte ens godiset jag åt va speciellt gott. Men sen hände något och jag började äta det igen och så hade jag fått ett riktigt återfall igen =( Att vara sockerberoende är verkligen hämmande för en viktminskning.
Jag har genom åren alltid varit väldigt glad i godis och när jag hade det som tuffast i skolan på mellan/högstadiet var sockret och godiset min enda tröst (fast det fick mig ju egentligen inte att må bättre utan snarare sämre). Dessutom bekräftade jag ju det mobbarna sa att jag va (äcklig och fet) för det blir man av att proppa sig full med godis,choklad och annat onyttigt. Det där sitter fortfarande kvar i huvudet på mig och jag känner mig många gånger fortfarande som 10-åringen när jag svullar i onyttigheter och kan än idag fortfarande höra mobbarnas hånande ord och se deras gliringar åt mitt håll, trots att detta är 20 år sedan.
Att vara sockerberoende är extremt pinsamt och skämmigt vilket gör att jag alltid har försökt gömma undan mitt beroende så att ingen ska kunna se hur äcklig jag är som proppar mig full av socker. Jag har nästan alltid haft godis i någon form hemma och i perioder har jag ätit godis varje dag. För någon dag sedan läste jag att svenskar i genomsnitt äter 17kg godis om året....det låter mycket men för någon som mig är den siffran ingenting. Jag skulle inte vilja räkna efter hur mycket jag faktiskt ätit på ett år när jag mått som sämst och proppat i mig som mest.
Jag har inte bara gömt beroendet för andra jag har också gömt det för mig själv (funkar dock inget bra). När jag bodde själv brukade jag gömma godiset i köksskåp eller byrån eller på andra ställen för att jag inte ville se det men så visste jag att det fanns där när jag behövde det. Detta upptäckte Erik efter att vi varit tillsammans ett tag och han öppnade en låda i byrån i sovrummet. Shit vad pinsamt det va och jag kände mig så äcklig men skrattade bort det med att "oj det måste ha hamnat där när jag städat lite snabbt nån gång"....men så va det inte alls.
Jag är nog de sockerberoendes variant av en skåpsdrickande alkoholist. Jag passar på när ingen ser. Jag trodde att det skulle vara svårare att komma undan med att äta godis som sambo men vi är ju inte tillsammans dygnet runt och tyvärr finns det många tillfällen då det lätt kan slinka ner något utan att jag blir påkommen. Egentligen önskar jag att jag bli påkommen så att jag fick skämmas riktigt ordentligt för då kanske jag skulle kunna står emot nästa gång min hjärna kommer på att den MÅSTE ha godis.
Att vara i en mataffär och komma till godishyllan kan många gånger vara en mardröm och jag berömmer mig själv varje gång jag inte köper något och så skäms jag varje gång jag gör det. Ingen balans alls i känslorna alltså.
I fredags förra veckan åt jag godis på eftermiddagen innan Erik kom hem och sen hade jag sånt dåligt samvete för det resten av kvällen att jag var kort och grinig mot honom och så arg på mig själv för att jag lät det gå ut över honom. När vi sen skulle sova fick jag en rejäl ångestattack och bara låg och grät och berättade för honom precis hur jävla jobbigt det är att inte kunna stå emot även om jag egentligen inte vill ha. Det är så skamligt att ha ett beroende och han frågade mig om jag trodde att jag skulle kunna säga till honom när jag får sug efter godis så han kan övertala mig att låta bli men jag tror inte det...för jag skäms för mycket. Men nu är det "out in the open" så nu kanske jag kan det.
Att skriva detta är väldigt jobbigt men jag känner ändå att jag av någon anledning behöver få ur mig detta då det är något som gör att min viktnedgång är mycket svårare att klara av än jag hade hoppats. Jag hoppas att ni inte ser ner på mig nu eller dömmer mig efter att jag avslöjat detta, jag lovar er att det räcker att jag själv gör det.
På något sätt ska jag lyckas ta mig ur detta jävla beroende och sluta sabba för mig själv. Jag har just nu dock ingen aning om hur men på nåt sätt ska det gå. Önskar att det vore så lätt som att läsa denna:
Oj shit vilket långt inlägg det blev. Har ni orkat läsa ända hit så tackar jag er för det och ber om ert stöd i min kamp mot detta. Har ni några tips på hur jag ska göra får ni väldigt gärna dela med er av dem. Jag är lite desperat. Jag hoppas att min omstart med träning och allt gör att jag nu inte vill förstöra det och därför har lättare för att stå emot men det behövs nog mer än så tyvärr.
