Mitt lättare liv

I lördags var det äntligen dags för mig att gå en kurs för att få bli volontär för stiftelsen Friends. Jag anmälde mig till den i augusti och har väntat spänt. Det var en väldigt rolig och givande dag och jag är nu mycket peppad att få jobba för Friends på olika event framöver.

 

Jag vet inte om ni alla känner till vad är för något men det är organisation som arbetar för att stoppa mobbing. Det gör de genom att utbilda både personal och elever i landets olika skolor. De brukar även vara med på en del olika evenemang runt om i landet och det är där vi volontärer kommer in. 

 

Om ni känner mig eller har följt min blogg sen jag startade den för drygt ett år sedan så känner ni till min historia med mobbing. Jag blev mobbad från lågstadiet och resten av tiden i grundskolan. Mobbingen tedde sig på olika sett i perioder. När jag va liten var det mycket glåpord och öknamn som ropades efter mig. Sen i mellanstadiet blev det mer fysiskt och mobbarna började slå mig och sno mina kläder och grejer. Speciellt vet jag att de brukar sno mina skor (då hade man dem inte på sig inne i klassrummet utan alla stod på rad utanför i korridoren) så när det va rast kunde jag inte gå ut...

Varje dag gick jag till skolan med väldig ångest och världens klump i magen och försökte göra mig osynlig men vad jag än gjorde var det fel och jag fick höra det väldigt mycket från mobbarna.

 

I femman bytte jag skola men då den också låg i Lindome dröjde det inte länge innan mina nya klasskamrater tog vid där de gamla "slutat". Klasskompisarna kände varann genom olika idrottsklubbar. I Lindome fanns det då endast en högstadieskola så när jag började 7an kom alla mina gamla plågoandar till min skola och det blev än värre.

 

När det var dags att söka till gymnasiet gjorde jag allt för att komma så långt från alla Lindomebarn som möjligt och sökte en linje som inte fanns i Mölndals kommun. Jag började gymnasiet i Kungsbacka och då slutade äntligen mobbingen. Men jag va så skadad och nertryckt sen innan att jag inte vågade bli en del av klassen och uppfattades väl då som konstig och blev utfryst och väldigt ensam. Det riktiga slutet på mobbingen/utfrysningen kom när jag flyttade till USA och blev utbytesstudent. Det var nog det bästa jag kunde ha gjort då faktiskt.

 

I 3an på gymnasiet bytte jag till Lerum och gick då i samma klass och skola som mina kompisar Johan och Emma och hade då äntligen ett bra och roligt år i skolan =) Det är nog det enda skolåret jag har positiva minnen ifrån.

 

Med tanke på min historia så vill jag göra vad jag kan för att stoppa mobbning och uppmanar er att göra detsamma. Man behöver inte bli volontär för att hjälpa Friends i sitt arbete utan man kan bli månadsgivare och köpa deras Hej-pin  och kläder från deras hemsida.

Alla barn förtjänar att få gå till skolan och se fram emot dagen. Jag vill att inga barn ska behöva gå dit med ångestklumpar i magen. Jag vill uppmana er i min omgivning att göra vad ni kan för att förhindra mobbing. Har ni barn så prata gärna med dem vad det innebär att vara en bra kompis och om ni misstänker att någon är mobbad så vifta inte bort det utan försök få barnet att öppna sig, om inte för dig så för någon annan de litar på.

 

Mobbing måste stoppas!

 

Detta blir nog mitt första inlägg någonsin som inte handlar om varken träning eller kost men måste berätta om igårkväll. Då startade nämligen den guidekurs jag anmält mig till.

 

Jag cyklade dit med fjärilar i magen och med höga förväntningar. Kursen är på kvällstid, två kvällar i veckan och igår började vi det hela med en guidad busstur genom staden.

Vi åkte förbi de mest kända byggnaderna och sevärdheterna och även om jag visste vad allt va som vi såg så vet jag ju inte så mycket om varje sak (något jag nu hoppas lära mig).

 

Knäppte några bra bilder under bussresan.

Om man följer 5:2 dieten så innebär det att man fastar 2 dagar i veckan och äter typ som vanligt i 5 dagar. Detta vet ni säkert allihop.

 

Jag har dock min egna variant av 5:2 och då handlar det inte om kost (skulle nog aldrig klara av att fasta hela dagar) utan om sysselsättning. 5 dagar i veckan är långsamma, innehållslösa och ensamma medan 2 dagar (helgen) är mycket bättre.

 

Denna vecka (och kommande veckor) gapar kalendern helt tom utan några roliga saker på vardagarna att se fram emot. Jag önskade så innerligt att jag hade ett jobb att gå till så jag slipper känna den hopplöshet och håglöshet jag känner varje dag jag går hemma. Håller på att bli galen av detta men oavsett vad för jobb jag söker så får jag bara nej, nej och nej.

Vet att jag är långt från ensam om att vara arbetslös men nu har jag snart gått hemma i 6mån och ser inget slut på det... =(

 

Tur att jag börjar göteborgsguidekursen nästa vecka iaf. Då blir det ett litet avbrott i vardagen.

 

Vi va i lite olika cykelaffärer i början av veckan och hittade flera fina cyklar men det va en jag inte kunde sluta tänka på under veckan så i lördags åkte jag och köpte den.

Efter en helg med både kräftskiva och kalas så kände jag att denna vecka måste kickas igång ordentligt så jag tog mig till Skatås och gick/sprang 8:an där. Än så länge så orkar jag inte springa några långa sträckor men jag har iaf börjat att springa lite så jag varvar att pw:a och springa.

 

Idag var himlen klarblå och solen sken och jag hade spåret nästan helt för mig själv förutom några pensionärer som i sakta mak stavgångade.

 

Jag har kommit underfund med att jag är en allt eller inget människa. Allt är svart eller vitt och det finns ingen gråzon. Med detta menar jag att jag satsar fullt ut på allt och blir sjukt besviken om det inte blir så perfekt bra som jag vill att det ska bli. Kraven jag ställer på mig själv är så höga att jag många gånger ger upp redan innan jag börjat bara för att jag "vet" att det ändå inte kommer gå bra.

 

Ett bra exempel på detta är både träning och kost. Jag tänker för mig själv att nu, NU ska jag minsann ta tag i saker och börja ordentligt och har då planer på att helt lägga om kosten och träna 5ggr i veckan. Då jag är så rädd för att misslyckas så faller allt platt istället för jag måste ju lyckas med allt det annars är det ingen idé. Om jag planerat att träna 5ggr på en vecka och det bara blir 3ggr så är jag inte glad för att det blev 3 utan besviken för att det inte blev 5. Hänger ni med?

 

Vet inte om detta också är kopplat till bristen på tro på mig själv (verkar ju som att allt annat är det så varför skulle det inte vara det?). Jag måste lära mig att slappna av och ta saker lite mer som det kommer och glädjas över att jag kom iväg på en långpromenad eller gjorde ett träningspass hemma istället för att fokusera på det jag inte gjort.

 

Jag förutspår alltid att saker jag gör inte kommer bli så bra (för jag är ju inte bra) och börjar då tvivla på om jag kommer klara av det eller inte. Detta resulterar i att jag antingen inte ens försöker eller så går jag in med inställningen att det inte kommer gå och då gör det inte det heller.

 

Det är lätt att komma in i negativa tankebanor när de flesta dagar bara rullar på utan att jag gör något vettigt och med negativa tankar känner jag att glädjen försvinner. Nu har jag varit arbetslös 5 månader och något måste hända för att bryta vardagen.

Därför har jag bestämt mig för att gå en kurs och utbilda mig till auktoriserad Göteborgsguide =)

 

 

Kursen är på två terminer och under dessa terminer kommer jag behöva lära mig allt som finns att veta om Göteborg, vi kommer göra massa studiebesök, öva på att guida m.m =) Sen i vår när jag är klar kan jag arbeta som guide för några av alla de turister som besöker vår vackra stad Göteborg!

 

De senaste dagarna har vi ju haft fint väder igen dock ingen direkt sommarvärme. Men måste ändå passa på att njuta av solen när den tittar fram så idag på morgonen blev det en långpromenad :)

 

Ja för nu får det fan va nog av ursäkter och annan skit. Nu var det ju väldigt längesen jag skrev här och mycket (eller kanske lite egentligen) har hänt sen dess.

 

Sedan 1 april är jag arbetslös och letar febrilt efter ett nytt jobb. Trodde förra veckan att jag hade chanserna på ett väldigt roligt jobb  men föll tyvärr på målsnöret...Att gå hemma arbetslös är väldigt jobbigt för mig (eller det är det väl för alla). Jag har gjort det i flera omgångar under åren och det påverkar mig alltid väldigt negativt. Jag tappar liksom tron på mig själv lite mer för varje gång jag får ett "nej tack" på ett jobb jag sökt. Och då får man ha i åtanke att tron på mig själv inte nånsin har varit speciellt hög så varje gång den minskar är det en katastrof.

 

Tyvärr stannade min viktnedgång av då jag tappade motivationen i vintras vilket också tog hårt på mitt självförtroende. I våras så promenerade jag mycket när det va så fint väder men det gav tyvärr inte mycket resultat, kan definitivt bero på att jag inte skötte kosten speciellt bra. Så kom sommaren och semestern och de flesta tankar på träning och kosthållning försvann i takt med att värmen kom och glass svalkade skönt.

 

Så hur ser det ut idag? Summa summarum så har jag gått upp lite från i vintras men är ändå ca 7kg lättare än jag va förra sommaren när jag började att träna och tänka på kosten. Så nu måste jag verkligen tänka att om jag klarade det då så ska fanimig klara det nu också. Nu har jag ju dessutom all tid i världen att ägna mig åt träning och kosten.

 

Efter en extremt jobbig helg av flera olika anledningar så känner jag att nä så här kan det inte fortsätta. Vad hjälper det att jag sitter hemma och tycker synd om mig själv? Det kommer varken ge mig ett jobb, en bättre kosthållning eller mer vältränad kropp så ni jävlar ska jag verkligen försöka ta tag i detta igen. Jag måste verkligen börja respektera mig själv igen och inse att jag är värd att må bra och att det är upp till mig att bryta den destruktiva bana jag slagit in på.

 

Idag är en ny vecka, semestern är slut men inte sommaren så när jag vaknade bestämde jag mig att idag är första dagen i resten av mitt liv och nu är det jag som pallrar mig ut på en promenad/löptur. Efter frukost så drog jag på mig träningskläderna och det blev 5km varav jag joggade ca 2 :) Har aldrig varit någon som springer så är imponerad att jag orkade så mycket och att jag orkade hålla det tempot.

 

Nu var det längesen jag skrev något här men har ibland gått in och tittat på min besöksstatistik och ser att det är några läsare varje dag fast att jag inte skrivit något på över en månad. Det är kul att det ändå är några som varit inne och kikat =)

 

Vad har då hänt sen sist? Jo både otroligt mycket men samtidigt väldigt lite. Det har hänt väldigt mycket i mitt liv med att vi har köpt bil, flyttat till vår finfina 3a och alla som hör till det och det är väldigt roligt. Vi trivs bra men det är fortfarande lite kaosartat med målarburkar och kartonger lite överallt. Tror det kommer bli jättefint när allt är på plats.

 

Men det har hänt väldigt lite med min viktresa sen i princip oktober och under de senaste veckorna då vi har flyttpackat och flyttat och allt har fokus inte kunnat lega på att laga nyttig och bra mat så då har det blivit en del enkla lösningar och snabbmat =( Batteriet i vågen har varit slut i några veckor så jag har inte kunnat väga mig, men igår köpte vi nytt och när jag i morse vägde mig visade vågen som tur va att jag inte gått upp massa kilo. Dock känns det så i kroppen (trots att mina jeans känns lite lösare). Är det inte lite konstigt hur huvudet försöker intala mig att jag har blivit tjock igen men att det inte finns några bevis på att det är så. Ändå går jag runt nu och känner mig lika tjock som jag va i somras...

 

Så hur ska jag göra för att hitta motivationen igen så att min viktresa kan fortsätta? Viljan finns där men direkt efter jag har tänkt en "nyttig" tanke så tänker jag en som inte är det om ni förstår vad jag menar.

 

Jag vill, jag kan och jag ska....frågan är bara hur och när.

 

 

 

 

Jag är just nu besviken på mig själv och inser att jag redan nu har hunnit bryta mitt nyårslöfte om att vara snäll mot mig själv =(

 

När jag startade min viktresa den 1/7-2013 så var mitt första mål att väga tvåsiffrigt på min 30-årsdag...så blev det inte, jag vägde då 106kg. Då sköt jag fram det målet och sa att jag skulle väga tvåsiffrigt när vi åkte till Teneriffa...det gjorde jag inte...vägde fortfarande 105kg då.

Mitt stora mål va att gå ner 35kg från 115 till 80kg från 1 juli 2013 till 1 maj 2014. Det mål känns dock väldigt, väldigt långt borta då jag än idag fortfarande väger ca 105kg...

 

Jag har alltså stått still i över 2 månader nu. Pendlar mellan 104-106kg hela tiden och inte har det hänt något på måttbandet heller...

 

Vart tog all energi och all motivation vägen att ge järnet och klara av detta? Varför känner jag sån hopplöshet när det gäller detta? Jag önskar så att jag kunde komma in i det motiverade tänket jag hade i höstas och komma igång igen.

 

Jag är medveten om att jag lägger alldeles för stor press på mig själv när det gäller detta och det känns som att jag inte bara sviker mig själv utan även er eftersom jag har lovat att jag ska klara detta. Just nu känns det inte som att det är möjligt för mig att bli normalviktig utan det känns som att jag alltid kommer fortsätta vara stora, tjocka Therése...=(

 

Har ett pass med min PT nu i eftermiddag (första sen innan vi åkte till Teneriffa) och tänkte snacka lite med henne och be henne om hjälp även med kosten då hon är kostrådgivare också. Jag hoppas det kan kicka igång mig igen, vi får se.

 

För att inte bombadera er med massa negativitet så kommer jag nog inte skriva här så frekvent förrän jag hittat tillbaka igen i min viktresa och är på banan igen.

 

Ta hand om er så länge!

   

Jag tänkte nu göra en lite resumé av mitt år (precis som man ju bör göra om man har en blogg) =)

 

December/Januari:

Ja nu var det ett tag sen jag skrev här på bloggen. Det var innan vi reste till Teneriffa. Vi kom hem i torsdags efter en skön vecka med betydligt bättre väder än vi hade trott. Alla de svenska väderprognoserna sa att det skulle bli ca 17-18 grader och mulet större delen av veckan men vi hade 20-25 grader och strålande sol nästan hela tiden. Det hade det varit en rejäl storm dagarna innan vi kom så vi lyckades tajma in resan väldigt bra.

 

Vi höll vårt löfte och tränade på gymmet på hotellet, det blev inte så många gånger som jag önskat men jag har aldrig någonsin tagit på mig (eller ens packat ner) träningskläder på en semester förut så det är gott nog =) Hade oturen att bli magsjuk så mådde dåligt i 2 dgr innan jag va med på banan igen. Som tur va var jag inte sängliggande så vi kunde ändå hänga vid poolen. Badade tyvärr inget då det va svinkallt i den "uppvärmda" poolen och det fanns ingen strand (tror inte havet hade varit speciellt varmt ändå).

 

Här kommer lite bilder från resan:

 

När det gäller kosten och träningen så har jag inte varit jättenoga med den det senaste men försökte ändå att göra bra val under resan och åt inte massa onyttigheter. När vi var på Mallorca i juni åt jag massa dumma saker och vi hade hela tiden snacks på rummet och läsk och sånt. Det har vi inte haft denna resa och på restaurangerna har jag valt fisk och papas arrugadas istället för pommes frites och sånt. Så jag har insett att det går att resa och njuta och ändå leva rätt så nyttigt :) Det ger mig en liten sporre att fortsätta.

 

Jag trodde att jag skulle ha gått upp något kilo ändå under resan men imorse när jag vägde mig visade vågen 104kg och det är det minsta jag vägt sen jag började viktresan i juli =) Innan vi åkte iväg låg jag och pendlade på 105-106kg i många veckor.

 

Nu under julen tänker jag tillåta mig att äta det jag vill ha men i lagom mängd. Vårt julbord brukar ändå vara hyfast nyttig utan janssons, massa röror och patéer så jag ska nog klara mig utan att gå upp något.

 

Ikväll blir det uppesittarkväll med sambon och så har vi lite julfrukostmys imorgon innan vi skiljs år för att fira jul på olika håll med våra respektive familjer.

 

Jag hoppas ni alla får en mysig jul och att tomten är snäll mot er =)

 

Sista arbetsdagen innan semestern är nu avklarad och det känns så gött! Har nog aldrig längtat så efter en semester som denna gång. Rörigt på jobbet, press på mig själv att gå ner i vikt och annat har gjort att det varit en jobbig höst. Det har ju givetvis hänt många bra grejer också 😃 

 

Imorgon bitti bär det av mot Teneriffa och då ska jag njuta av massa tid med min älskling. Vi har inte planerat så mycket utan tar det som det kommer. Vädret ser inte ut att bli toppen men det skiter jag faktiskt lite i. Huvudsaken är att få vara ledig och bara vara.  

 

På hotellet finns ett litet gym så träningsskorna och träningskläder är nerpackade. Tänkte inte fokusera så mycket på vikt och diet under resan utan ta lite semester även från det. Om jag tränar en stund på morgonen så är det ok att sen mumsa lite goda tapas 😃

 

Hoppas ni får en bra vecka här hemma också. Kommer nog inte blogga  under tiden vi är borta men ni kan följa mig på Instagram på theswedestgirl 😃 Ha det gott!!

 

För tillfället känner jag att energinivån är väldigt låg och jag har ingen ork till övers. Jag har haft svårt att somna (väldigt ovanligt för mig) och sovit dåligt de senaste nätterna och jag vet inte vad det beror på.

 

Just nu stormar det utanför fönstret och jag längtar bara härifrån till värme och sol. Är trött på vinterväder som inte ens är vinterväder utan bara råkallt (som det alltid är i Göteborg).

 

Jag längtar efter att få vara ledig och se nya platser och upptäcka nya saker och framförallt att bara få njuta av en hel vecka med min älskling! Nu har jag vara 4 jobbdagar kvar innan vi reser och det känns som en evighet. Dagarna segar sig fram och känner verkligen att jag behöver ett break från jobbet.

 

Men snart är det dags och så här ser väderprognosen för våra första semesterdagar ut:

På lunchen idag gjorde jag mitt 4e pass med min PT och jävlar vilket pass det va...Jag har aldrig tränat så hårt på ett pass förut.

 

Idag gjorde vi funktionella övningar eller liknande tabatha med olika stationer med övningar. Jag hoppade hopprep, gjorde dips, chins, svingade kettlebells och tränade med en VIPR m.m....så jävla jobbigt. Mitt i passet kände jag mig illamående och spyfärdig. Det kändes som att jag skulle vara tvungen att springa på toaletten och spy för att jag var så slut men jag fick en lite lugnare övning att göra och då gick det över. Min PT frågade om jag ville avsluta passet men varför skulle jag göra det? Efter lite lugnare tempo orkade jag ta i igen på de sista övningarna.

 

Jag har aldrig blivit illamående av träning förut men trots att det va obehagligt kändes det riktigt gött efteråt när PTn high-fivade mig och sa bra jobbat =) Hon va impad att jag inte gav upp utan ville fortsätta och hon sa att den viljan och bestämdheten kommer hjälpa i min träning.

 

Det är detta som är så bra med att träna med en PT. Jag hade aldrig kommit på att göra dessa övningar själv och även om jag hade försökt prova på någon av dem hade jag gett upp så fort jag tyckte det va jobbigt eller så fort jag inte lyckades men med henne som pushar och hejar på så blir det en helt annan grej.

Är glad att jag tog beslutet att börja träna med en PT =)